29 november 2011

Det blev lussebak trots allt

Jag förstår inte var dagarna tar vägen.
Nu är det snart 1 månad sedan Tilda somnade in. 1 månad utan mitt älskade barn.
Idag var det också 1 år sedan en annan liten Tilda försvann från detta jordeliv. Har tänkt på familjen hela dagen och förstår om det har varit tufft för dom.

Vi har preliminärt satt datum för gravsättning, vi valde den 13 december.
Vet inte riktigt vad jag ska säga om det. Jag har båda bra och och dåliga tankar. Orkar inte röra den tanken just nu. Återkommer.

Var vid graven idag igen och satte dit ljuslyktan. Jag och Lotta strosade omkring på kyrkogården en stund och det var skönt att andas luft. Det är det jag längtar efter mest just nu, att kunna gå långa promenader med skön musik i öronen. Att kunna vara ute o gå utan att känna paniken komma.
Kan inte fatta varför jag blir så skakig när jag ska utanför huset.
Det är en kamp varje gång.

Bakade mina lussebullar idag.....utan russin. Gillar inte russin i varken bröd eller bullar. Ricky blev lite besviken men tror inte att det är russinen som lockar mest utan själva bullen.

Imorgon är sista dagen på min sjukskrivning och jag är i valet och kvalet hur jag ska göra.
Alternativet är att fortsätta vara sjukskriven och gå in och arbetspröva ELLER  så går jag helt enkelt in på 25% direkt.
Som tur är så har jag en väldigt förstående chef så jag slipper strida med jobbet.
Jag tror att det kan vara bra för mig att börja lite smått att känna på lite rutiner igen, samtidigt som jag är rädd att det kanske är för tidigt åhhhhhhhh.
Tror att jag helt enkelt måste känna på det innan jag kan säga bu eller bä.
Det man vill är ju att få komma in i vardagen igen, inte som förut för så kommer det aldrig att bli.
Dock så normalt som det bara kan gå att få.

Blommorna ligger inbäddade i alla löven

28 november 2011

En ny måndag som blev ganska ok trots allt

I morse när jag vaknade kände jag klumpen direkt, den blev inte mindre av att kuratorn ringde och sårskorpan pillades bort. Det blödde en bra stund och många samtal senare så kändes det ändå lite lättare.
Ricky o Emmy skjutsade ner kusinen till Kalmar, han skulle tillbaka till London idag.
När man har folk hemma så håller man igen lite på ledsenheten, men sen är det som att vrida på en kran. Det liksom bara rinner och rinner.
Städade hela huset för att skingra tankarna lite. Blev till och med sugen på ljusstakarna. Lätt i hjärtat dök jag in i garaget, och där jag trodde jag lagt ljusstakarna, där var dom ju såklart inte. Meeeeeennnn att man aldrig lär sig!!
Ja jag hittade en av dom till slut, tog in den och satte i fönstret. Hmmmm tror ni att den funkade??? Näää såklart inte.
Jag och sonen körde bort till Cheapy och jag och Mr ångest gick in med bestämda steg.
Lyckades på 5 minuter välja en ljuskrans, en ljuslykta, få hjärtklappning, det är inte illa det.
Sonen fick kortet lite snabbt och jag flydde ut i bilen. Pust...
Innan Cheapy var vi vid graven och tro det eller ej så låg alla blommorna kvar sedan i fredags. Helt otroligt efter den här blåsten. Ljusen hade dock slocknat, därav inköpet av lyktan.
Jag måste ha något att sätta in ljusen i så att det blir lite vindskyddat.
Ser fram emot när stenen kommer på plats och vi kan börja fixa ordentligt vid graven.

Ljusstaken åkte bort istället blev det den här i fönstret
Hann med att sy ett nytt kuddfodral också
Pst: Måste säga att julgardinerna åkte upp igår!! I otvättade fönster, men va sjutton gör det......

26 november 2011

Finns det en vadderad genväg?

Julgardinerna ligger på styrkbordet...ostrukna. Ska jag? Vill jag? Herregud det känns så otroligt tungt.
Jag vet innerst inne att Tilda vill att det ska vara julpyntat för hon tyckte om julen.
Ante älskade julen. Men mina två älsklingar är ju inte med oss längre.
Mina stora barn är lika förvirrade som jag.
Fy sjutton vad det känns jobbig. Just nu känns allt vara så tomt och egentligen vet jag inte hur jag vill.
Det går inte beskriva känslan som finns inuti mig nu, det känns nästan känslolöst. Det gör inte ens ont alla gånger, det är bara så TOMT.
Hur ska man hitta tillbaka till meningen med allt? Undrar om det finns en lätt genväg genom det här snåriga spåret?
Om jag stryker mina gardiner i morgon och bakar lussebullar kommer det att kännas lättare då?
Kommer jag att undra om det var så här Tilda o Ante skulle vilja ha det?
Fy helvete säger jag bara!!
Jag önskar bara en genväg vadderad med bomull så långt som det behövs. När jag har kommit förbi den taggigaste delen, där jag själv kan hantera smärtan då är jag nöjd.
Kram till er alla fina människor där ute.
Jag är glad att jag kan få er att tänka om en liten gnutta......

25 november 2011

Begravningen......

Jaha...nu sitter man här ... tom, precis som en urvriden disktrasa. Jag har använt all min energi idag, fast ett tag var jag rädd att det inte skulle räcka.
Visst det var jättefint. Alla fina blommor i alla dom färgerna som var Tilda. Lila, rosa, cerise, underbart vackra blommor. Talet prästen höll var klockrent, han lyckades pricka in en hela massa Tilda. Jag till och med skrattade på vissa ställen.
Musiken och dom som sjöng ....mmmm vad kan jag säga. Ni är bara bäst!
Gästerna som kom....Tack snälla fina ni. Eva på Fonus.....lugnet själv ingen passar med sitt yrke som du.
Mottagningen efteråt var också helt underbar, även fast att vi höll på att bränna upp ett träd utanför när vi skulle släppa ljuslyktorna. Ja, varför inte..Tilda var ju med oss hela tiden så lite stoj skulle hon väl hitta på.
Jag är glad och stolt över mig själv att jag höll hela vägen. Svimmningskänslan fanns dock där flertal gånger men jag blundade och bad Tilda om kraft. Varje minut kändes som en timme.
På prästens inrådan så har vi filmat hela begravningen, inte kanske för att vi vill se nu men det kanske kommer en dag när vi vill och då finns det där.
I kyrkan
På kyrkogården när alla blommor är på plats

Här försöker vi få upp ljuslyktorna i blåsten
Nu ska vi bänka oss i soffan och rösta på Robin, för än vill vi inte se honom utslagen.

Kram på er alla

23 november 2011

Tatueringar

Måste lägga ut 2 fina tatueringar som dom stora barnen har gjort.

Tildas portträtt

En fjäril med änglavingar och Tildas egen atutograf
Jag själv avstår....vågar helt enkelt inte och sen är mitt skinn inte så slätt och fint som barnens.

22 november 2011

LIte energi finns iallfall, eller är det kanske varannad dag principen?

Igår energilös, idag..inte energifull men energi..ok. Vet inte riktigt hur jag ska förklara men jag tog mig ut.
Jag är stolt över mig själv när det händer. Det får mig att orka lite till.
Var uppe en sväng på jobbet. Fortsatte till lavendel och oreda, hade spanat in ett fint hjärta förra gången jag var där inne. Tyvärr så orkade jag inte vara kvar i affären mer än ca 10 minuter då. Idag gick det bättre och jag fick hem mitt hjärta som nu hänger så fint i fönstret.

Jag fortsatte min runda till Djuraffären och handlade lite godis och annat till Jordan. Köpte något nytt som man ska hälla i vattnet för att slippa tandborstningen så ofta. Nu måste jag bara hålla koll så att han verkligen dricker ordentligt.

Tog fram mitt nya pyssel, som jag inte riktigt orkat börja med. Nu hann jag riktigt långt och när dom är färdiga ska jag ge bort dom till två små flickor tänkte jag.
Man blir helt uppslupad när man väl sätter sig ner och börjar sy. Jag kan hålla på flera timmar och det är riktigt roligt.
Lotta var förbi också och tog en liten fika, hon hade med sig gott stenungsbakat bröd. Det var verkligen gott. Tack för det och även tack för goa brödbullar som låg på verandan i morse.
Ni är för söta...mina vänner. Vad skulle jag göra utan er???

Kram på er alla

21 november 2011

Till minne.....

Minnesstund för vår Tilda

Idag var det en fin minnesstund i kyrkan för Tilda.
Vi var inte där utan det var för alla andra. Fick höra att det var en fin stund med mycket tårar och en fylld kyrka. Nu är jag glad att vi valde en minnesstund, för jag var väldigt tveksam innan.
Vår fina lilla unge. att du berörde så många!



20 november 2011

Samkväm hela dagen

Idag (igår) fyllde syster år. Började dagen med en nyttig frukost bestående av kaffe och gräddtårta. Vi kalasade tidigt för det var en del på schemat idag.
Mysigt med lite familjefika på förmiddagskvisten.
Efter lunch kom prästen och vi gick igenom det sista inför nästa vecka. Jag tror att vi är ganska på det klara med vad som ska vara. Vi har nästan helt fria tyglar och det är det som känns mest naturligt för oss.

Fick en hel bunt teckningar och böcker som barnen på skolan har gjort till Tilda. Åhhh alla fina små ord till henne. Jag grät och smålog när jag gick igenom dom. Så fina!!!!
Barnen är ju så underbara på att uttrycka sig. Dom ska få följa med Tilda i kistan så att hon kan läsa och titta på dom i lugn och ro.

Kvällen spenderade jag med goa tjejer. Åhhh ni är så bra! Det är så skönt att få spendera tid med er. Ni är guld värda för mig, bara så ni vet det!
Tack till kocken Peter för riktigt god mat, den gick ner lätt ska du veta.
Ser fram emot att se dig i halv åtta hos mig någon gång :-)

18 november 2011

Ikväll röstar vi på IdolRobin igen!!!

Fredag idag och jag började med ett besök hos psykolgen...egentligen är han ju inte det, men för mig är det en djungel och jag säger att alla är psykologer. Han försökte förklara för mig hur det hänger ihop men det spelar ingen som helst roll. För mig är det personkemin som är viktig.
Det kändes jobbigt att gå dit jag började gråta redan innan jag klev ur bilen. Sa till Tilda o Ante att ge mig lite styrka och när jag rundade hörnet på byggnaden så står min psykolog utanför.
Han såg direkt hur det var fatt och visade in mig en annan väg och hämtade en kopp kaffe. Är han inte bara bäst? Det var nog Tilda o Ante som sa att han skulle stå där ;-)...tackar o bockar. Vi pratade egentligen inte så mycket om sorg idag utan bara lite allmänt om allt möjligt. Det var en trevlig kaffestund helt enkelt, precis vad jag behövde just där och då.

Efter psykologen åkte jag och Ricky in till stan lite ärenden. Jag kör och han springer....är fortfarande inte tillräckligt mogen för att springa på stan. Det kommer tids nog det vet jag ju.

Emmy har åkt upp till Linköping för att sitta med publiken på idol. Hon och några till sitter med Robins familj så om ni tittar noga så kanske ni får en skymt av henne.
Det är ju fortfarande så att vi förknippar IdolRobin med Tilda. Vi har lovat henne att rösta och det fortsätter vi med, ingen tvekan om saken.

På Söndag är det en minnesstund för Tilda i Kolberga kyrkan. I och med att vi har valt att ha begravningen för dom närmaste så tyckte prästerna att det kan vara en bra sak att andra som inte ska gå kan få en chans att tända ett ljus för henne. Jag var lite tveksam om det kanske skulle riva upp sår för barnen igen men sen tänkte jag om lite. Jag är säker på att dom gör en fin stund för alla. Vi kommer inte att vara på plats. Vi laddar för nästa fredag istället.....det kommer att vara en pärs.

16 november 2011

Tuff dag

Fick besök idag av Titti, egentligen kom hon av annan orsak men hon fick en kopp kaffe och vi pratade om livet en stund. Beslut som ska tas och en framtid som ödet får bestämma. Du har tagit ett så klokt beslut och av en så alldeles rätt orsak!

Efter att hon hade gått så kom min sanning ifatt mig och jag fullkomligt bröt ihop, jag kände i varje kroppsdel hur ont det gör. Nu börjar jag tvivla på min ork och om jag någonsin ska komma tillbaka igen. Jag vet att det är tidigt än och att sådan här dagar kommer jag att ha framöver också men kanske inte så tätt som dom nu kommer.
Igår hade jag en dag som var jättebra och det är ju tur att dom finns också annars vet i katten hur man skulle orka med.

Tur att Viwi kom som en räddande ängel och fick upp mig från soffan och gjorde att jag kunde skratta lite till slut. Inte nog med att hon kommer med frallor så kommer hon med ett gott hjärta också.

Uhhhh....det här är tufft!

Idag vill jag också skriva om Emmy som har ett hjärta av guld. Det finns tyvärr en del barn som fortfarande blir mobbade på våra skolor. Idag har hon "hängt" med en av dom. Tänk vad det kan göra för ett mobbat barn att få någon som bryr sig. Någon som vill leka en stund och att dom får känna sig omtyckta.Jag är uppriktigt stolt över henne.

Jag är så klart stolt över Ricky med som tar hand om mig. Han finns alltid här för mig i alla lägen. Han har till och med blivit bästis med Jordan :-) Killarna i huset.

Kram på er alla därute

15 november 2011

Angående inlägget nedan

Jag känner att jag måste förtydliga mig lite.
Inlägget här nedan handlar inte om mig, visst har jag nuddat vid detta.
Det finns i omgivningen och påverkar oss men det är rent allmänt som jag skriver om.
Vill inte att ni tror att någon är speciellt dum och elak mot mig för så är inte fallet.
Vissa saker kan man inte skriva ut av hänsyn till andra så då får man vara lite kryptiskt.
Men tack för er omtanke, jag för den vidare......

Puss o Kram

Beteende, okunskap eller ren ondska?

Vet ni ibland blir jag så förvånad av folks sätt att bete sig att jag blir helt stum.
Uttryckligen blir jag helt stum först....sen börjar det snurra i huvudet och tankarna kommer.
Hur kan man stå bredvid någon med stor sorg ändå tycka att det är egentligen mest synd om dom?
Är det så att man egentligen inte förstår hur en människa i sorg känner?
Jag kan bara säga hur det är för mig, sen finns det andra som känner annorlunda.

- Man lever som i en dimma.
- Har inte alls koll på det som händer runt omkring
- Man kommer inte ihåg när saker och ting händer
- Vissa dagar är man arg andra dagar gråter man förtvivlat
- Ibland känns allt faktiskt helt ok
- Är otroligt tacksam för att folk talar om för mig ibland att nu måste man göra vissa saker
- Man kan bara hantera sin egen sorg

Det är ett litet axplock på känslor på hur iallafall jag känner. En vän sa något väldigt rätt till mig idag.
- Du är trasig! och det är precis så som jag känner mig.
Om man är trasig så går det inte att tänka rätt i alla lägen. Då hoppas man verkligen att människor i sin omgivning förstår och har överseende med det.
Men frågan återstår fortfarande HUR är det möjligt att människor är så egoistiska? Varför?
Har vi tappat något på vägen? Uppfostran? Samhället? VAD; VAD??????
Detta är bara en allmän fråga som har dykt upp under sorgevägen och ibland blir den mer påtaglig helt enkelt.
Få nu inte panik, mina vänner för det är ingen som jag tänker på speciellt. Jag är glad för att jag har er och ert beteende får en guldstjärna.
Ni ska inte grunna på om ni har gjort rätt för det finns inget som är rätt eller fel.
Vad jag syftar på är människor som framhåller sig själva i andras sorg, som frågasätter en människa i sorg. Det går inte att göra det. Man kan bara tänka ..så långt och inte längre. Man kan ta sig från punkt A till punkt B, that´s it!
Jag hoppas verkligen att onda människor, för det är så jag kallar dom kan lära sig något så småningom. Mitt mantra kvarstår: Allt gott man ger får man så småningom tillbaka.

“Gott samvete är bästa huvudkudden.“

13 november 2011

En ny ängel till himlen

Lilla fina E... nu hoppas jag att du och Tilda kan leka utan smärta och dumma knölar.
Ni kan leka och skratta och kanske låna din pappas fina peruker.
Universum har fått 2 fina änglar.

Trött i själen

Hade en trevlig kväll igår med lite vin, och massa prat, gråt och trevligt sällskap. Kan fortfarande inte fatta att lillfisan inte finns kvar i livet. Det är så svårt att ta in det och idag har jag varit så ledsen. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Jag vet att det kommer att lätta lite så småningom men just nu känns det som en evighet dit. Hur många tårar kan man gråta? Finns det tillräckligt eller kommer dom att ta slut?
Idag är det farsdag, men jag orkar inte.... Jag är tom, tom på allt annat än att sörja.
Samtidigt som det känns fördjävligt just nu är jag ändå glad att jag kan sörja, att det inte fastnar inuti mig. Men det tar så mycket på krafterna att det är allt jag orkar, tankemässigt alltså.

Jag tittar igenom foton på Tilda varje dag, precis som att det gör att hon ska komma tillbaka till mig. Tyvärr är det ju inte så utan fotona är det fysiska som jag har kvar av henne. Detta underbara barn.


11 november 2011

Ett brev utan avsändare.......

Ett helt tomt oskriven ruta lyser mot mig. Ruta får man väl kalla det nuförtiden för det är ju inte blad eller papper som det hette då.
Jag brukar ju aldrig ha problem att fylla det och inte idag heller.
Det finns alltid så mycket tankar så virvlar runt i huvuet. Saker man pratar med andra om, ord som man fångar på vägen.
Idag på morgonen låg det ett kuvert i min brevlåda. Ett brev utan avsändare som bad mig bad mig förstå sin sorg.
Klart jag förstår, vi delar ju samma sorg. Men just nu känner jag inte mig inte stark för att orka bära andras sorg utöver min egen. Egentligen ville jag ju ha det tvärtom...bär min sorg ett tag åt mig istället.
Jag är inte på någotvis arg, jag är bara lite besviken. Ilska orkar jag heller inte med just nu.
Jag kände mig bortglömd av dom som jag trodde skulle visa sin medkänsla.
Ibland måste man ge för att få...hur jobbigt det än är.
Om det är den jag tror som har lagt brevet i lådan så ska du veta att jag såklart låter dig vara med.
Men stark är jag inte alls just nu och jag har fullt upp med att klara min vardag.

Många frågar hur jag orkar, men det kan jag inte förklara för jag vet inte.
Jag går upp varje morgon och har inga som helst planer för hur min dag ska se ut. Jag tar det som det kommer. Försöker hitta ljuspunkter och pratar, pratar, pratar.
Vänner kommer och går lite då och då. Får tröstande ord från alla, en kram och det är nog det som just nu håller mig över vattenytan. Det är väldigt lite som får mig att rasa och därför försöker jag inte heller utsätta mig för sånt.
Jag liksom bara glider med som en sömngångare.
Det livet som jag skulle ha haft 10 år framåt har någon suddat bort från mig.
Livet där jag skulle få haft Tilda hos mig, ett liv med skola, tråkiga föräldramöten, skjutsning, lämning. Det finns helt enkelt inte längre.
Nu ska jag bygga upp ett nytt liv, där jag inte längre är småbarnsförälder.
Jag vet att jag kommer att klara det men jag måste bara lära mig hur?

10 november 2011

Uppgivenhet

Nu ligger jag här och klockan är 04.05. Jag vet knappt vilka tangenter jag trycker på utan jag förklikar mig med mina knäpphändiga  kontorskunskaper i skolan- fingersättningen.
Jag grubblar och tänker och tänker lite till.
Igår fick jag en riktig urladdning för att jag blev ifrågasatt för min egen magkänsla.
Någon frågasatte mitt sätt att tänka och ville att jag skulle tänka om för att göra det lättare för andra.
Nuförtiden känner jag ingen rädsla över att säga vad jag tycker och tänker. Att följa det som jag tycker är  rätt.
Jag har inga problem med att kanske kliva lite för hårt på vissa tår, men jag gör det bara om jag tycker att dom har kränkt mig. Ibland gör man vissa saker mot sin vilja för att skapa sig själv en gräddfil och liksom göra saker som egentligen gagnar andra mer än en själv.
Just nu vill jag göra alla saker rätt och framför allt att det ska kännas rätt för situationen.
Jag är jätteobekväm för vissa just nu men jag vet att i slutändan så vinner jag själv på att jag nu äntligen kan ta vissa som förut var obekväma beslut.
Är egentligen uppriktigt ledsen att urladdningen ska ske just nu men ibland får vissa situationen bägaren att rinna över helt enkelt.
Jag söker medmänsklighet och empati.
Usch det här är ett tungt inlägg och ni därute fatttar säkert inte ett dugg vad jag menar, men jag var tvungen att få ur mig några ord NU.
Nu försöker jag återigen släcka lampan och få några timmar till i sängen. Hoppas jag lyckas bättre den här gången.

8 november 2011

Nu busas det, tror jag??

Idag har det varit en dag med blandade känslor.
Hade en riktig otäck mardröm om Tilda inatt. Jag ser fortfarande bilderna framför mig.
Jag kunde knappt andas men egentligen var det Tilda som hade svårt att andas.
Uhhhh vill inte tänka på det..

Imorse hade en riktig going lämnat färska frallor i brevlådan och senare kom det vaniljbullar på dörrhandtaget. Ni e för underbara som tar hand om oss!!

Det har varit en strid ström av människor här idag. Fina människor som visar sitt stöd. Tack för att ni finns. Jag vet att en del har svårt att visa sitt stöd men hörrni! - var inte rädda.
Om ni vill men inte törs så kan man alltid skicka ett litet sms, mail eller en lite lapp i lådan.
Låt inte er rädsla hindra er, det blir så mycket svårare då.
Jag har själv gjort det misstaget och det skär i mig fortfarande. Ricky hade en skolkompis som tragiskt nog försvann från jordelivet för snabbt. Jag hade jättesvårt att möta föräldrarnas blick och mycket mindre gick jag fram och beklagade sorgen.
Det är något som jag ångrar bittert. Hur sjutton tänkte jag????

Sen har det hänt en del skumma saker....
Det har kommit sms till Tildas telefon, utan att det stod något däri. Dom är skickade från min pappas telefon som inte vet vad sms är knappt. Mina hörlurar har flyttat på sig.
Sen har hon skrämt slaget på en mamma i klassen.
Kan det vara så att min lilla ängel är i bustaget? Hoppas verkligen det.
Det gör mig iallfall jätteglad och hoppas att hon fortsätter ännu mer.

Puss på dig min lilla ängel, saknar dig MASSOR!!!!!!

7 november 2011

En vecka utan min solstråle

Nu regnar allt fysiskt över mig. Migrän, yrsel, illamående.
Men som dom säger...det är inget lustigt. Nej förvisso, men otroligt obehagligt och irriterande.

Igår kände jag mig instängd här hemma så jag tog bilen och åkte en sväng. Stannade till hos en vän som också förlorade en väldigt nära familjemedlem nu. Vi pratade, grät lite och det kändes skönt.
Vi är ganska lika, att vi kan prata om sorgen utan att det känns lustigt.
För mig känns det som att jag bearbetar det hela.
På kvällen fick jag migrän igen, försökte sova bort det men idag på morgonen låg det kvar.
Mår illa och har fortfarande lite huvudvärk.

Saknaden känns jättemycket idag. Ingen liten skuldra som petar fram under täcket, ingen liten tjej som tittar på mig urvaket.
Jag gråter och bilder på Tilda letar sig fram ur minnet. Min lilla fina tjej som jag bara skulle vilja ta i min famn och krama så hårt. Bara en liten stund, inte för länge för det tyckte hon inte om.
Det är grått ute och det känns likadant i min kropp, det är grått och alla dagar känns likadana.
En vecka har nu gått och chocken har lagt sig men nu kommer att minnen och bilder fram som är fina, men det känns så fel att hon inte fick fortsätta sin resa till rätt hållplats.

5 november 2011

Tröttheten tar över

Igår kväll var jag så trött så det inte var sant. Jag sov en stund på kvällen och ändå har jag lyckats sova hela natten.
Jag hade nog kunnat ligga kvar hela dagen om det inte var för att prästen skulle komma på besök.
Han verkade jättebra och jag är helt säker på att det kommer att bli bra.

Fick även tag i en kille som vi vill ha med för sång i kyrkan. Han och några till hoppas vi kommer att göra dagen bra.
Det är lite att tänka på men jag känner att det börjar ta form nu.
Nu ska man bara ta sig igenom dagen också......
Jag vet att det kommer att bli tufft men jag gör detta för Tildas skull. Det hon vill ha det ska hon få annars får hon visa det på ett eller annat sätt.

Hade Eva här i eftermiddag som kom med en lunchlåda och lite goa muffins.
Glömde tala om att vi fick världens goaste bullar häromdagen också av en snäll själ i backen. Du fick högsta betyg av min bullälskande son.

Mina vänner!! ni är så fina och stöttande. Ibland orkar jag och ibland inte och jag vet att ni förstår det.

Ni cybervänner därute är också guld värda.
Jag har fått mycket ros för min blogg och jag är så glad för det.
Varför jag började med bloggen var att jag helt enkelt ville skriva av mig och att jag blev lite lat med att förklara var i behandlingen vi befann oss.
Sen blev det som att avsluta en dag och efter hand kom det in tankar och sådana saker som jag började fundera på.
Tilda har lärt mig så mycket under den här tiden som jag tackar henne för.
Hon fick mig att fundera en extra gång på livet och hur vi egentligen lever. Jag kom på att jag egentligen kanske inte tänkte så mycket utan jag levde som man "borde" göra.
Det där "borde" har nu försvunnit i mitt tankesätt och jag ställer mig ofta frågan- Varför och för vem gör jag detta? Därefter är det mycket lättare att fatta beslut.

Min fina Tilda kommer från och med nu att bli min förespråkare i livet.

3 november 2011

Hon kom i drömmen

Hon kom till mig i drömmen!!!!
När jag vaknade i morse kändes det på något sätt lite lättare.....för en stund.
Hon var med mig en liten stund i natt. Vi satt i en bilkö och Tilda åt choklad. Hon var lite sur för att hon inte fått någon present när vi var i London...
Hur allt hängde ihop vet jag inte och det bryr jag mig heller inte om.
Det var bara så underbart att få umgås en liten stund.
Mer av den sorten vill jag ha.

Var utanför dörren idag för första gången sedan i måndags. Först en tur till psykologen, det känns skönt att få prata av sig.
Det har ju varit så rörigt nu ett tag så nu hoppas jag att det här var det sista som hände. Orkar inte börja om hela tiden med nya problem och sorger.
Den här sorgen är klart den värsta och kommer säkert att bli svår att ta sig igenom.
Jag vet att det aldrig kommer att gå över, men jag måste lära mig att leva med sorgen och saknaden.
Hur mycket det än river i bröstet.
För den fysiska smärtan känns just så, som att någon sitter på insidan av bröstet och klöser med vassa klor mot bröstkorgen.

Vi åkte bort till kyrkogården också och tittade efter en bra och fin plats till Tilda.
Det är viktigt för oss, var hon ligger. Hon är ju den bästa och då ska hon också få den bästa platsen.

Som ni förstår så är det fruktansvärt absurt att man kan överhuvud taget göra allt detta.
Att man orkar? Många frågar var jag får min styrka ifrån och jag vet helt enkelt inte.
Jag tror att mycket spelade roll att hon var så lugn när hon gick vidare. Att vi hann att prata med henne om att det är en fin plats hon kommer till och att där finns människor som hon känner och älskar henne. Att vi lät henne prata och framför allt att vi inte förskönade något av vad som skulle hända.
Vi sa aldrig att - det här ska nog bli bra....utan vi gav henne det stöd i sorgen som hon behövde.

Uppträdande på Havslätts dagis

2 november 2011

Tomhet

När kommer hon?
Hon är ju bara hos sin pappa en stund, eller?
Det börjar bli mörkt och hon ska inte vara ute själv så här sent.
Eller har hon redan kommit hem, fast till ett annat hem som inte är här hos mig?
Åh herregud vad detta smärtar.
Det river inuti mitt bröst och gråten kommer ända nere från tårna.
Det gör ont i hela kroppen och huvudet känns som bomull.
Kan inte fatta att vi idag har suttit och börjat planera den delen av begravningen som Tilda inte själv talade om.
När vi satt och bläddrade i katalogen över kistor, blommor så var det precis som att man satt och tittade i en inredningskatolog.
- Ja men den där var fin.
- Mmmm den färgen passar bra.
Herregud det är helt sjukt!!
Egentligen vill man ju bara skita i allt och bara låta tiden försöka lindra lite i det här jävliga.
Det är jälvligt och ingen kan försköna hur det känns.
Smärtan är enorm!
Jag suckar och andas för att försöka hitta lite luft att använda, för min egen luft har tagit slut.
Nu måste jag bara hitta ett sätt att orka vidare. Jag är så glad att jag har två till som ger mig så mycket.
Tack för det mina kära barn!
Hittade en bild i Tildas dator